Start September 2012
 
 

Lördag den 29 september

Efter en häftig kväll med country och rock music och dans med den lokala befolkningen börjar öronen långsamt återhämta sig. Platserna vi hitintills passerat och som vi så väl känner från cowboy-filmerna har vuxit sig större och liknar inte alls byhålorna där Wyatt Earp, Doc Holiday och de andra kändisarna levde rövare.

På väg genom Tucson ser man numera hus efter huss närmast att beteckna som enkla husvagnar (moving houses) med galler för fönstren, staket vid tomtgränsen och utan trädgård, men kanske någon enstaka kaktus.

Temperaturen på morgonen är ganska lagom men kommer sannolikt att komma upp i de vanliga 35–40 grader Celcius. Man vänjer sig. På väg över en högplatå som påminner om Flatruet, dvs låga buskar och något enstaka träd, här representerat av kreocot- och mesquitebuskar med några enstaka högre kaktusar. Vi hamnar snart i gruvbrytningsområden där man framförallt bryter kopparmalm. Över alltihop segra kalkongamen.

Vi passerar et bergigt område (1 200 m) med såväl marina avlagringar som magmatiska intrusioner.  Vi färdas vidare in i en canyon, nu på 2 000 m höjd där strömmande vatten gröpt ut djupa dalar i de omväxlande sedimentära och magmatiska bergartern a som dessutom omformats tektoniskt. Vegetationen har förändrats, barrträden (tall och en) blir att allt viktigare inslag samtidigt som kaktusar och kreosotbuskar försvinner.

I Show Low åt vi en delikat hamburgare på Burger King, lika bra som i Sverige. Dagens studiebesök gjordes i Petrified Forest Museum – där vi studerade förstenade träd. Ditforslade och avsatta i ett floddelta för omkring 200 miljoner år sedan har de sedan blivit impregnerade med kisel. Vi fick en rejäl genomgång av en av de anställda om petrifiering.

Nästa stopp blev en gammal bosättning från 1250–1360 med bl.a. petroglyfer. Sista anhalten blev Pintado Point där luften är renast i hela USA vilket innebär att man kan se San Franscisco Peak, en gammal vulkan ca 200 km bort.

Vid pennan Inge

Fredageb den 28 september

När vi startade dagen exkursion var himlen lätt gråmulen och hotfulla moln indikerad att det kunde bli regn. Men nej, det blev ytterligare en solig dag- Målet för dagen var Arizona Sonora Desert Museum. Det var en kombinerad djurpark/botanisk trädgård, där man visar levnadsvillkoren för de djur och växter som lever i Sonora-öknen. En fantastisk skapelse som man nog kan besöka många gånger.

Vid ankomsten påminde Kenneth om en uppgift fvi fick för någon dag sedan. Om och i så fall hur gynnar PDS-signaler både bytesdjur och predator. Kontentan – det handlar om att spara energi. Dagen fråga att funder över: Vad vill olika djur, främst ormar, förmedla med aposematism?

De fem timmar vi hade till förfogande kunde vi disponera efter egna intressen. Det verkade som om alla ville se javalinas, vilka liknar en gris men tillhör vårtsvinen. De var inte lätta att upptäcka, men när man nästa gett upp låg de där, tre sovande små vildsvinsliknande varelser, Enligt uppgift skall det ha ett fantastiskt gott luktsinne, god hörsel men dålig syn.

Betydligt vackrare var de små kolibrierna som fladdrade omkring i sin inhägnad med träd och blommor. Alla miljöer där djuren vistades var väl anpassade till deras naturliga miljö, men man hade också gjort anordningar så besökarna skulle kunna upptäcka djuren. Informationsskyltar satt väl utplacerade. Ett intressant besök i en imponerande anläggning.

Elsie Britt var dagens skribent

Torsdag den 27 september

Dagens färd går mot Organ Pipe Cactus National Monument beläget i sydvästra Arizona mycket nära den mexikanska gränsen, och inte alls långt från Baja California. Tidig avfärd kl 07.00 från vårt hotell i Tucson. Vi har en lång bussresa framför oss, drygt 30 svenska mil från Tucson till Organ Pipe Cactus NM.

Organ Pipe NM är beläget i Sonora öknen, och Organ Pipe kaktusen man finner här är ovanlig i USA, och mycket sällsynt norr om själva nationalparken. Bergen i området är huvudsakligen uppbyggda av vulkaniska bergarter, och de omger djupa dalar fyllda med relativt sent tillkommen sediment.

Vi kommer idag i första hand fokusera på olika ekosystem, och kommer att göra två stopp under färden. Vi kommer att studera vegetation och försöka förstå förhållandet mellan växter och den omgivning de lever i.

Organ Pipe Cactus är en storväxt kaktus där många stammar kommer från samma punkt i marken. Centralstammen är äldst och dör först. Till skillnad från Saguaron är ribborna inne i stammen delvis hopväxta. Taggvårtorna är mörkbrunhåriga. Blommar om natten och får söta, röda frukter.

Saguaro är en mycket stor kaktus med armar, har längsgående ränder med taggvårtor. Stammen stöds inuti av träribbor som utgör en cylinder som kan expandera när saguaron tar upp vatten. Blommorna sitter i toppen på stammar och sidogrenar och är stora och gulvita, frukterna öppnar sig medan de fortfarande sitter kvar och visar då sitt fruktkött. Saguaron kan bli över 6-8 m hög och väga upp till 10 ton.

Ocotillo är en ovanligt formad buske med flera stammar som går upp som en bukett från en punkt. Varje stam har en avflagnande bark, tornar och, om vädret varit bra, små ljusgröna blad. Ser död ut under torrperioder men vilar bara. Blommorna är långsmala och eldröda, vilket är typiskt för fågelpollinerade växter.

Hedgehog cactus är en småväxt art, vanliga som krukväxter hemma. Bildar små grupper. Växer gärna i skuggan av buskar eller i klippskrevor. Blommorna går i en rosa eller röd nyans, men är ovanliga på höstkanten.

Palo verde eller gröna pinnen förekommer i olika varianter. Palo verde har gula blommor med typisk ärtväxtform. Blue palo verde har tornar i par, medan yellow palo verde har spetsiga smågrenar. Palo Verde är ett träd där stam och grenar har en grön bark. Denna gröna bark sköter fotosyntesen när bladen ramlat av för att spara vatten.

Bursage (släkten Ambrosia) är en liten buske släkt med malört och gråbo. Sammansatta doftande blad. Har han- och honblommor samlade i korgar på olika skott. Frukterna har taggar som fastnar i allt. Det finns flera Ambrosia arter, men denna är lättast att känna igen.

Under bussfärden passerar vi större områden med saguaro och ocotillo, företrädesvis växandes i lite högre terräng. På lägre höjder dyker även teddybear cholla upp och emellanåt enstaka barrel cactus med sin karakteristiska kroppslutning i riktning mot solen. Förekomsten av teddybear cholla tyder på en kalkrik berggrund. Artdiversiteten ökar vilket tyder på bättre jordmån och växtvillkor. En fint grönskande och bladrik Ocotillo antyder att vi haft regn i området för inte så länge sedan. En familj springande småfåglar, Gambel's quail, kan observeras vid vägrenen. Gambel's quail är en liten (30 cm) marklevande vaktel som lever i monogama revirhållande par. Har en karakteristisk svart böjd tofs på huvudet, och har ljus grå fjäderskrud.

Vi ser att artrikedomen tilltagit efter vägen, vilket tyder på bättre växtförhållanden, tillgång på vatten, och med stor sannolikhet en basisk/kalkrik berggrund. Ett exempel är de utefter vägen ymnigt blommande växter i blåa och gula färger. Även olika former av gräsarter kan observeras. Vi befinner oss nu på en höjd av ca 1000 m.ö.h.

Till vänster kan nu observeras en cirklande lalkongam, den kan väga upp till ca 2,5 kg med ett vingspann på ca 1,8 m. Kalkongamen har det bästa luktsinnet, med en överdimensionerad luktdel i hjärnan, och är mycket känslig för kadaverdoftämnen. Den bandade vråken samlas ofta kring cirkulerande kalkongamar och dess kadaver för att komma åt föda. Kring kadavren kan ofta mindre djur, gnagare och liknande röra sig, vilka utgör födan för den bandade vråken. Beteendet kallas ”aggressiv mimikry”, dvs en art efterliknar en annan art i jakten på föda.

Vid 11-tiden på fm ankommer vi till Organ Pipe Cactus NM Visitor Center. Frodigt, grönt och blommande, det kan ha regnat här för 3–4 veckor sedan. Jämför saguaro med organ pipe cactus, som växer från rotstock och grenar sig i flera armar. Marken är mjuk ner till 30–40 cm, och bildar därefter en hårdare platta, som vattnet inte tränger igenom. Rotsystemet går alltså ej så djupt, men breder istället ut sig sidleds. Det bredare rotsystemet utgör därmed också ett stabilt stöd åt dessa i många fall mycket höga och tunga växter.

För att öka fotosyntesen hos Organ Pipe växer en ny stängel upp från roten, medan saguaron med samma syfte i stället förgrenar sig och skapar armliknande grenar. Cellulosa staven hos Organ Pipe kan ej utvidgas, den är sammanväxt, och organ pipe cactusär därmed mer känslig för kyla. Saguaron däremot kan utvidga sin stam. Organ Pipe pollineras av fladdermöss och fåglar. Senita sactus är annan kaktus i parken som mycket påminner om organ pipe cactus.

Gaffelantilopen är en av de snabbaste djuren i regionen. Den har sin snabbhet efter en selektiv anpassning till hotande geparder för ca 15 000–20 000 år sedan. Behovet av snabbhet idag finns egentligen inte. Geparder och liknande hotande djur finns ej längre i området. Anpassning och selektion är dock processer som går långsamt.

En kort introduktion och vandring genom museets vandringsstig. Pupfish kan ses i en liten damm. Vi stötte tidigare på pupfish vid Bad Water i Death Valley för ett par dagar sedan. Den blir ca 2,5 cm stor, dammen erbjuder begränsad näring, även insekter och trollsländor dras till dammen. Vi ser en ny cholla art, chain fruit cholla, som huvudsakligen bedriver vegetativ förökning, enbart 5% av populationen är tillkommen med könlig förökning. Vissa andra kaktusar växer i grupp och bildar en kudde, exempelvis hedge hog cactus, en individ, som dock ser ut som en grupp. Stag horn cholla eller buckhorn cholla är en annan cholla art vi observerar i parken.

Efter en första introduktion vid Visitor's Center går vi en längre 2 km promenad efter utstakad stig i parken. Temperaturgradienten efter sluttningarna kan tydligt uppfattas. Betraktat från dalgången och gradvis uppåt mot sluttningarna förekommer först saguaro, ocotillo, organ pipe cactus, teddybear cholla i denna ordning. Detta kallas för nisch differentiering mellan olika arter. Dessutom ser man att organ pipe cactusblir gradvis mindre, kortare ju högre upp man kommer efter sluttningen. Som vi sett tidigare bygger desert wood rat bon av släppta teddybear cholla nystan. Desert wood rat lever därmed i miljöer där teddybear cholla lever. En koppling mellan växt- och djursamhället. Fruktbärande brown prickly bear cactus kan också observeras efter stigen.

Efter en uppfriskande och stärkande lunch förbereder vi oss för eftermiddagens Desert Hike, som går upp mot sluttningarna och följer bergskammen runt med en hänförande utsikt söderut och in mot den mexikanska gränsen ca 7–8 km bort. En lugn promenad på ca 1,8 mile och i ca 90 F värme.
Efter återkomst till bussen och en stunds kort vila anträder vi hemfärden till hotellet i Tucson. Alla är trötta efter dagens strapatser, och det dröjer inte länge förrän lugnet sänker sig över bussen.

Vid pennan – Bo

Onsdagen den 26 september

Idag blev det en behaglig sovmorgon med avmarch 08.30 från Blythe i Kalifornien mot Casa Grande Ruins NM i Arizona. Strax efter passagen av gränsen till Arizona körde vi över Coloradofloden som vi kommer att träffa på igen i Grand Canyon.

Vi far genom ett landskap som är helt platt med bergskedjor vid horisonten på ömse sidor. Vägen är spikrak mil efter mil. I landskapet ändras växtligheten med altituden. I de något högre partierna kommer kaktusar som saguaron samt ocotillo som visar upp sina gröna blad vilket tyder på att det fallit en del regn på senare tid. I de lägre områdena dör det ibland kan bli frostgrader försvinner kaktusarna helt och istället dominerar kreosotbusken.

När vi närmar oss Phoenix breder stora bevattnade fält med bla majs ut sig. Antalet filer på motorvägen ökar också i takt med att vi kommer närmare staden. Väl framme i Casa Grande börjar besöket med att Kenneth berättar om saguaron – den klassiska kaktusen med en stor rund stam som grenar sig uppåt. Räfflorna på sidan består av separata ribbor som gör att volymen kan öka och kaktusen fylla på vatten och bli upp till 10 ton tung. Den kan bli 200 år gammal och 20–25 olika djurarter är beroende av den. Träribborna har människor i många år använt som stängsel. Kenneth berättar också om round-tailed ground squirrel – en sorts jordekorre som bor i ett underjordiskt tunnelsystem som kan vara upp till 20–30 kvadratmeter i omfång och 3–4 meter djupa. De lever i grupper – ”extended families” – där ungarna hjälper föräldrarna att samla från och vårda ungarna. De hjälper också sina yngre syskon och får på så sätt ”utbildnng” i att klara sin egen avkomma senare. Där vi rörde oss var det fullt av hål i marken.

Därefter vidtog en härlig picknicklunch i skuggan av ett skärmtak. Efter lunchen besökte vi museet och såg en film om de folk som en gång levde i detta område kring Gila och Salt River. Området har varit bebott i 7 500 år . De spår man har efter bofast jordbrukande befolkning börjar på 500-talet. Ett omfattande system av bevattningskanaler försörjde området med vatten. Man var framgångsrika och staden kom att rymma 2 000 människor Folket kallades för Hohokom – ”those who are gone” – och de hade en konstfull produktion av keramik och flätade korgar. Namnet Casa Grande kommer av det stora trevåningshuset som står kvar som en ruin. Det var byggt i caliche som tillsammans med sand bildade en sorts cement.

På den översta våningen finns öppningar som släpper in ljus på så sätt att de kunde bestämma våren och sommarsolståndet och på så sätt hålla reda på förutsättningarna för jordbruket. Casa Grande byggdes i början av 1300-talet. Förmodligen en framgångsrik period med stor befolkningsökning. Strax efter 1450 försvinner befolkningen plötsligt. Man vet inte varför men någon form av naturkatastrof ligger förmodligen bakom. En teori är att plötsliga kraftiga regn ökade vattenflödet i floderna vilket resulterade i att de grävde ned sig djupare. Efterföljande torka gjorde sedan att kanalerna inte längre fick tillräckligt med vatten. En stor befolkning och klimatförändringar gjorde att man fick överge jordbruket och återigen leva som samlare/jägare, vilket man gjorde innan Casa Grande-perioden.

Efter besöket vidtog bussresa till Tucson där vi inkvarterades för att bli lite mer bofasta – tre nätter på samma ställe.

Dagen sammanfattades av Robert

Tisdagen den 25 september

Efter god nattsömn i Barstow går färden vidare mot Joshua Tree NP. Vi åker söderut mot Lucerne Valley, en jordbruksbygd med frukt- och grönsaksodlingar. Efter någon timmes färd når vi högre höjder (800 m.ö.h.) och växtsamhället ändras från ett där kreosotbusken dominera till ett där joshua tree dominerar. Passerar bla Jucca Valley, ett mindre samhälle.

Dagens första stopp var Oasis Visitor Center. Där får vi en intressant genomgång av Kenneth och Eve. Här växer California palms vilket tyder på en bra vattentillgång, detta pga att grundvattnet ligger ytligt och förkastningssprickor gör att vattnet trycks upp. Övriga växter vi ser är palo verde, en ärtväxt med stamfotosyntes, barrel cactus som ger oss ett första smakprov på att nu kommer eftermiddagen att bjuda på många kaktusarter. Här ser vi också Gambel’s quail samt ett ingång till ett underjordiskt myrsamhälle, Kenneth berättar om myrornas förutsättningar för att leva i denna ökenmiljö.

Efter 1,5 timmes besök i Visitor Center åker vi mot högre höjder, in i Mojave-öknen. I Hidden Valley njöt vi av kursledningens goda medhavda picknicklunch. Maten tystade munnarna på oss alla för att sedan ta till oss Eves information om vittringsprocesser och se hur den kemiska vittringen gröpar ur berget. Kenneth tog oss på en naturvandrig gär vi lärde oss känna skillnad på olika kaktusarter som beavertail cactus, pencil cholla och silver cholla, vi såg också ephedra. Alla instämde i att landskapet här liknar savannen i Afrika.

Bussen väntar på oss för att åka vidare till lägre områden – så tack och adjö till Joshua Tree och ner till Colorado-öknen och ett helt annat växtsamhälle tar vid, bla uppenbarar sig kreosotbusken igen. Under nedfärden gör vi ett stopp vid Cholla Cactus Garden där vi ser teddybear cholla och boningarna av desert wood rat. Man har konstaterat att bona kan vara i funktion i uppmot 10000 år.

Dagen börjar gå mot sitt slut och ett sista stopp görs vid Ochtillo Pactch och sedan vid Cottonwood Visitor Center där några av oss såg black-tailed jackrabbit. Efter dagens alla naturscenerier äntrar vi bussen för färd mot övernattning i Blythe.

Ingrid hade fattat pennan denna dag

Måndagen den 24 september

Vi var 14 förväntansfulla studenter som tillsammans med våra guider (lärare) Otto, Eve och Kenneth lämnade Las Vegas kl. 06.00 samtidigt som solen började titta fram Resmålet första ddagen var Death Valley. Resan gick genom ett flackt landskap och snart såg vi vår första kreosotbuske. Kenneth berättade om kreosotbuskens egenskaper och om den ljusgrå bursagen som nu befinner sig i ett vilostadium. Vi pratade också om mållor, ärt- och rosenbuskar. Längs vägrenen såg vi greasewood, snake weed och sweatbush. De växte där eftersom vattentillgången är god – vid regn rinner vattnet av den asfalterade vägbanan och ner på sidorna. I området har man även försökt med boskapsuppfödning men med dåligt resultat pga den sparsamma växtligheten. Vi passerade även det hemliga militärområdet Area 51 där bla de första atombombsförsöken ägde rum. Efter ca 2 timmars körning stannade vi för en rast och presentation av oss själva.

Det första riktiga stoppet var Hell´s Gate med en fantastisk utsikt over Death Valley. Eve ställde frågan ”varför är det öken här?” och snart var diskussionen i full gång. Kenneth visade på kresotbusken, desert trumpet, desert holly med sin vedartade stam och oppuntia, den enda kaktusen i detta område. Vidare berättade han om hela näringskedjan, från frö till gnagare. Sen blev det tid till att fotografera växterna.
Stove Pipe Wells var nästa mål. Eve beskrev hur de stjärnformiga dynerna hade bildats (består till största delen av kvartssand) och Kenneth visade mesquiteträdet (en ärtbuske och ”undvikare”) som flyttar med dynerna tack vare det utvecklade rotsystemet. Temperaturen är nu omkring 40 grader. Vi hittade även en håålighet där det förmodligen levde en sköldpadda.
Efter en stärkande lunch i Furnace Creek åkte vi till Ventifact Ridge och tittade på de vindblästrade basaltstenarna som låg på krönet. En fantastisk utsikt över dalen.
Sista anhalten var Badwater, resterna av ett innanhav som nu torkat ut och lämnat kvar en saltskorpa. Kenneth berättade om pup fish, en relikt från detta hav och idag besående av ett antal arter begränsade till små vattensamlingar. De är bara några centimeter långa och strkt utrotningshotade. Han berättade också hur växterna klarar de höga saltkoncentrationerna, som t ex pickle weed som renar vattnet i speciella ”saltceller”.
Därefter påbörjades färden till Barstow för övernattning efter en mycket lyckad dag.

Exkursionens första bloggare blev Jens

Department of Geological Sciences
Svante Arrhenius väg 8, SE-106 91 Stockholm, Sweden | Phone: +46 (0)8 16 20 00 | Web administrator ines.jakobsson[at]geo.su.se
In case of emergency call (08) 16 22 16 or (08) 16 42 00