Arctic Ocean 2016

Arctic Ocean 2016 Swedish-Canadian Expedition with Icebreaker Oden and Louis S. St-Laurent.
Oden starts from Longyearbyen, Svalbard August 9. Carina Johansson and Draupnir Einarsson are the IGV’s participants. The target of the Expedition is the Lomonosov Ridge and Alpha Ridge area in the central Arctic Ocean.
The Expedition includes an Early Career Scientist program.

Related links 
Polarforskningssekretariatet 
Polar på scen 
@polarforskning 

BLOGGAR
Atlantic Ocean Research Alliance blog 
Arctic koala 
Friction Velocity 
Runa Skarbø 

 

 Carina Johansson will be writing a blog during the Expedition

Oden online tracker (click on the map to follow Oden )

 

Lugnt i Longyearbyen efter storm på havet

När man har tillbringat några veckor på en isbrytare i mer eller mindre istäckta farvatten, är det lätt att glömma att vinden har en helt annan inverkan på fartyget utanför isen. I lördags låg vi stilla nära iskanten för att packa och surra fast utrustning inför den sista sträckan till Svalbard i öppet vatten. På kvällen hade vi avslutningsmiddag, och redan då gjorde långa istäckta dyningar (en mäktig syn, jag önskar ni kunde sett dem) att Oden vaggade lite när vi satt till bords. När vi sedan lämnade iskanten under natten ökade våghöjden, och tyvärr även vinden under hela söndagen. Att ligga ner är det enda som funkar om man börjar känna sig dålig, och jag var inte ensam om att spendera större delen av dagen dåsande i sängen. Framåt kvällen försökte jag vara uppe en stund, för att kanske kunna sova bättre sedan, och gick upp på bryggan eftersom jag hört att somliga klarar sjön bättre där. Nu lyckades jag välja tid att gå upp dit ungefär när stormen kulminerade, så när stolarna efter en stund började fara fram och tillbaka vid ett par särskilt stora vågor, kände jag att sängen ändå var ett bättre ställe. Att ta mig tillbaka till hytten var mindre kul just då. Väl tillbaka kunde jag se på vårt interna informationssystem att medelvinden just då var 26 m/s och upp till 30 m/s i byarna. Då är det dumt att börja fundera över saker som kan gå sönder när sängen åker berg- och dalbana och skakningarna från de tväraste vågorna pågår flera sekunder. Så jag slutade med det (typ) och halvsov fram till småtimmarna då vi nådde skydd av Isfjorden och sömnen blev djupare.

Vi ligger nu förtöjda utanför Longyearbyen och imorgon bitti lämnar vi Oden för några timmars turistande innan flyget tar oss via Oslo och hem. Det har varit en fantastisk expedition och jag är (trots sömnbrist, utmattning och storm) så otroligt glad att få ha varit med på resan. Det är ett privilegium att få komma till denna avlägsna miljö, och att få göra det i sällskap av alla trevliga, glada, hjälpsamma och roliga människor ombord. Världens bästa besättning, coringteamet och alla andra forskare (jag är inte alls partisk) har gjort resan till ett nöje!

I lasten med hem har vi en kylcontainer fylld med 110 meter sedimentkärnor, ca 1.5 ton, från tretton stationer spridda över Arktis, och en frys fylld med över tvåtusen prover. Det ska bli spännande att se vilka nya forskningsresultat som analyserna av dessa kommer att ge!


The end!

 

Torsdag med isbjörn och ärtsoppa

Äntligen!!! Idag fick vi tillslut se en isbjörn! Som vi har längtat och hoppats, och nästan gett upp hoppet och förtvivlat. Särskilt Luz Ma och alla andra som aldrig sett någon. Utan isbjörn ingen riktig Arktisexpedition liksom. Det har spanats i kikare från bryggan och betts böner och lockats och pockats. Några gånger har det siktats spår i snön, men inget mer. Men så idag före lunch kom John in på labbet och sa att det var björn i sikte! Telefonerna gick varma och Odens fördäck fylldes av oss och våra kameror. Den höll sig i rörelse och på behörigt avstånd, men tillräckligt nära för att vi skulle se och få fina bilder även utan värstingobjektiv på kamerorna. Här är ett par av mina bilder, men jag ska be att få några från Lars med värstingobjektivet också.

Vi håller nu på med att sammanställa våra data och skriva ner vad vi har gjort under expeditionen. Vi har också börjat montera ner utrustning som ska packas och säkras för sjögång innan transiten utanför iskanten tillbaka till Svalbard. I vårt systerlabb intill, där Heavy Metal-gruppen huserar, är det dock fortfarande provprocessering och analyser till sent inpå nätterna.
Idag är det ju torsdag, och på Oden betyder det ärtsoppa med varm punsch och pannkakor med glass till middag. Förutom att det är så otroligt gott är det en återkommande rutin som gör det lättare att hålla ordning på veckorna som går, när dagarna annars lätt flyter ihop. Helt klart är vi många som gillar torsdagsmiddagarna och till och med längtar efter dem!


 

So you think you can dance?

Efter nästan fem veckor till sjöss och få lediga stunder börjar coringteamet (eller i alla fall jag) uppleva en viss dragning åt knashållet. Man måste ju hitta något sätt att underhålla sig på. Efter en lördagkväll med pH-mätningar och en söndag då vi kommit upp i över tvåtusen delprover (tvåtusen etiketterade och djupmärkta påsar, fyllda med totalt över fyratusen plastskopor med sediment) och mååånga paleomagkuber behövde vi leka lite!


Dessutom hade The Dangerous Heavy Metal Group med Sofi i spetsen utmanat oss andra till en “So you think you can dance competition” med undertexten ”Let your mission onboard inspire you”. Efter mer eller mindre övertalning av medlemmarna ställde vi i Team Coring självklart upp med vår Aft Deck Coreography, skapad av Mr D med support av Åsa J. Tävlingen fick skjutas upp från lördagkvällen eftersom Heavy Metal-gruppen fick en dålig timing för sin isstation, men idag hann vi klart med både isstation och coring i tid för tävlingen. I hård konkurrens med utmanarna och Team Ice Management lyckades vi skrapa ihop flest poäng från domarna och vann ett fint pris!


Avslutar med två bilder av ett vackert Arktis från igår och idag.

 

Hundra meter sediment!

Igår var vi tillbaka över Lomonosovryggen och passade på att ta en ny kärna där, lite längre österut än den vi tog 21 augusti (samma dag som vi var på Nordpolen). Det blev vår tolfte provtagningsstation och avrundat till hela meter är vi precis uppe i 100 meter sedimentkärnor nu! Grace, en av mina fantastiska kollegor i sedimentgruppen har gjort kartan nedan som visar alla stationer hittills. Prickarna i rosa och brunt är stationerna på Lomonosovryggen. Nu har vi passerat över ryggen och ut i Amundsenbassängen där vi hoppas kunna ta ytterligare ett par kärnor innan expeditionen är över.

Igår firade vi också Luz Marias födelsedag med tårtor, presenter och ”Ja må hon leva”. Är man från Colombia och bor i Spanien kanske man inte får chansen att höra den svenska födelsedagssången så ofta, så sångvalet var givet! Smaskiga tårtor fixar de i köket till alla födelsedagar, och kakor till kaffet nästan varje dag, så vi blir minst sagt bortskämda med godsaker.
Vädret idag har varit underbart. Solen piggar upp även den tröttaste labbråtta, så jag måste delge en vy från idag också!

Isbrytarträff och kräftskiva á la AO16

I fredags lade sig Oden och LSSL jämsides, förtöjda vid varandra mitt på havet. Anledningen var att vi skulle lasta över flera lådor med sten från havsbotten till LSSL, men minst lika viktigt var förstås att vi äntligen fick besöka varandra, efter att ha spenderat flera veckor med att se varandra på håll. Att se fartygen sakta närma sig varandra var både spännande och respektingivande. Det är inga små fartyg och krafterna är stora. Efter intensivt fotograferande från alla håll fick vi så småningom kliva över och gå en rundtur hos varandra. Jättespännande att se hur lika och olika isbrytare kan vara. Efter rundturer och gemensamt gruppfoto på LSSLs helikopterdäck, var det dags att gå skilda vägar. Nu börjar vi sakta jobba oss tillbaka mot Svalbard, men än är det ett par veckor kvar.

LSSL narmar sig.

Sida vid sida.

LSSL group. photo: Lars Lehnert

Igår hade vi lördagsmiddag med tema Sweden meets Spain, i form av kräftor och paella. Mycket gott och trevligt! Kreativiteten var på topp när alla fick tillverka sina egna partyhattar. Mycket marint och experimentellt i designen. Jag skulle vilja visa alla men måste välja några – Runas fantastiska Oden, Luz Marias segelbåt med coringutrustning, Michelles kvicksilverhatt och mitt eget linerlock med eltejp och spatel.

 

Runas fantastiska Oden.   Luz Marias segelbåt med coringutrustning. Michelles kvicksilverhatt.  Carinas hatt, linerlock med eltejp och spatel. 



Dagens fynd

I morse hade en vajer som bär upp ena sidan av tältet där core splittern står slitits av, så tältduken fladdrade friskt i vinden. Lite besvärligt att jobba där inne då, men Markus och Draupnir fixade fram en ny vajer snabbt som ögat så vi kunde dela sedimentkärnan vi tog i förrgår. Dagens fynd var ett litet snäckskal som vi hittade en meter ner i andra sektionen (från vänster i bilden). Man skulle kunna tro att vi hittade såna ofta, men det var faktiskt första gången under den här expeditionen.

 


Två helikoptrar.Nästan varje dag är helikoptern vi har på Oden ute och flyger, antingen över till den andra isbrytaren eller ut till en isstation. Det är gruppen som arbetar med tungmetaller, framförallt kvicksilver, som tar prover på isen och vattnet under den. Prover tas också för att undersöka om mikroplaster finns i is och vatten. I förrgår jobbade de nära Oden så det var ett bra fotoavstånd. På bilden väntar de efter avslutat arbete på att helikopterdäck ska bli ledigt. Helikoptern från LSSL var över hos oss och det finns bara plats för en i taget. Fick båda helikoptrarna i bild när de just lyft.

 

 



 

Storm och svåra isförhållanden

Oden bryter is åt LSSL.Sedan i fredags kväll har Oden gått före och brutit isen åt Kanadas isbrytare LSSL, som släpat 250 meter seismikutrustning i vattnet efter sig. När de gör det måste de hålla en jämn låg fart och det är därför Oden går före. Vindarna har varit kraftiga, tidvis uppe på stormstyrka, vilket gjort att isen över ett stort område där vi är har packats tätare och gör det svårare att ta sig fram. Natten till idag hade vi en medelfart på 2 knop. Planen från Kanadas sida var att fortsätta söderut längs en tänkt linje ytterligare något dygn, men efter överläggningar mellan isbrytarna under dagen beslutades att vi avbryter det pågående arbetet och vänder västerut, eftersom isen här är för besvärlig och risken att fastna för stor. LSSL har begränsad manöverförmåga genom att de inte kan använda full motorstyrka och inte heller backa medan de har seismiken i vattnet. Ett par gånger idag fastnade de så att Oden fick gå tillbaka och bryta upp isen runtom dem. Bilderna från idag visar LSSL bakom Oden och sedan på nära håll när de sitter fast och vi är på väg att bryta loss dem.

 

LSSL fast i isen.

Vackert väder över Alpha ridge

Vi har nu förflyttat oss bortom Nordpolen från Sverige sett, och har kommit in över ett område på havsbotten som kallas Alpha ridge. Idag har vi legat stilla hela dagen för CTD, kärnprovtagning och maskinunderhåll. Sedimentprovtagningen planerades till efter lunch så på morgonen bar vi ut ”stormnattskärnan” (tagen under en blåsig natt från foten av Marvin Spur, en mindre bergsrygg parallell med Lomonosovryggen) till tältet där vi har vår core splitter. Där delade vi alla sektioner i två halvor. Bilderna nedan visar Luz Ma vid core splittern och en närbild på sågarna.

Luz Maria Mejia Ramirez med core splitter.

Core splitter.

Vädret var det mest strålande vi haft och solen var så stark att solglasögon hade varit på sin plats. Innan vi delade den sista sektionen var vi tvungna att ta en paus och våra kamerorna nu nu nu för att fotografera den fina utsikten (...om man raderar mig).

Carina tar en paus.

Efter lunch var det dags för sedimentprovtagning (eller ”coring” som vi säger ombord på vårt anglifierade språk) på 2650 meters djup. Vi hade ingen möjlighet att välja plats för denna, eftersom den sammanföll med annat, men eftersom det inte finns så mycket material från det här området är det sannolikt värdefullt nästan var vi än tar den. Vi planerade att börja med en gravity core och därefter ta en piston core. På bilden syns Odens akterdäck i full sol, gravity corern till vänster, piston corern till höger och vinschen som används till båda i den övre öppna containern.

Odens akterdäck i full sol.

När vi var klara att börja hade ett par rejäla isbumlingar drivit in mot aktern så att de låg i vägen. Att putta undan dem var inte gjort i en handvändning, men lyckades till slut.

Gravity corern gick ner och kom upp med ca 3,5 meter sediment. När vi sedan skulle göra om proceduren var isen mer orubblig, så vi fick avbryta och vara glada över att ha fått upp åtminstone en kärna. På bilden gravity corern på väg ner.


Gravity corern.



 

Lyxkryssning eller arktisk forskningsexpedition?

När man får skåla i champagne på Nordpolen, kliva ner på isen och fotografera, bli bjuden på varm choklad och korv från grillen kan man ju tro att man är på en lyxig semesterkryssning. Ja, så kändes det nästan i söndags när vi stannade för Odens åttonde besök där. Vilket fantastiskt jobb jag har som får komma hit och uppleva allt detta!
Carina på Nordpolen.

Som kontrast till det kom jag in från en nattlig sedimentprovtagning i Makarovbassängen med isande vindar på 15–20 m/s klockan fyra i morse och sömnbristen efter flera provtagningsnätter och sena kvällar i labbet börjar sätta sina spår. Men det är skönt att känna att man är på en riktig expedition och gör nytta (förhoppningsvis) för utforskandet av Arktis och skäl för lönen! När det dessutom kan se så här magiskt ut när man jobbar på natten får man extra energikickar av bara det. (Bilden är inte från nästanstormnatten utan tre nätter tidigare).

Jag tänkte visa lite av det vi gör ombord och bilderna nedan är alla från provtagning av en sedimentkärna på Lomonosovryggen på kvällen den 20 augusti. Första bilden visar Odens akterdäck när provtagaren precis kommit tillbaka upp på däck fylld med ca 6 meter sediment.

Just den här kärnan ville vi ta porvattenprover ifrån (det görs inte med alla) så efter att den kapats i fyra sektioner togs den direkt till labbet där Steffen borrade hål och satte i porvattenprovtagare kopplade till sprutor som med hjälp av undertryck suger ut porvatten ur sedimentet.

När kärnan senare loggats i vårt MSCL-instrument (som syns bakom kärnorna i bilden ovan) och delats i två halvor såg den så här fin ut.

Efter att sedimentet beskrivits av Grace (färg, övergångar, textur mm) mätte jag pH på drygt 50 djup i kärnan (inte heller något vi gör på alla kärnor). Bilden visar en pH-elektrod nedstucken i en av sektionerna.

Sista bilden visar när Steffen trycker ner paleomagkuber i sedimentet. En mycket tidsödande provtagning som tillsammans med övriga prover som tas från varje kärna och fryses in konsumerar mycket av allas tid i labbet. Kärnan har nu packats in i plast och ett skyddande fyrkantsrör och lagts i en kylcontainer. Nästa kärna på tur att öppnas är stormnattskärnan som just nu blir tappad på porvatten även den.



 

 Nordpolen

Carina har nått Nordpolen! Det har varit hektigt med många kärnor som bara strömmar in i labbet så tid för att skriva har varit knapp men Carina har lovat ett inlägg så fort hon får möjlighet. Vi får njuta av några fina bilder så länge.

Carina i Nordpolen.
Carina i Nordpolen.

Bilden från SvenskPolarforskning ‏@polarforskning

Draupnir och Steffen.Folk på isen.
Draupnir och Steffen.

 

Sedimentgruppen

Sedimentgruppen ombord består av Markus Karasti och Draupnir Einarsson som sköter provtagarna på akterdäck samt Steffen Wiers, Carina Johansson, Luz Maria Mejia Ramirez och Grace Shephard som analyserar, splittar, beskriver och provtar sedimentkärnorna i labbet.

Markus Karasti och Draupnir EinarssonSteffen Wiers, Carina Johansson, Luz Maria Mejia Ramirez och Grace Shephard

 

Start för Arctic Ocean 2016

Longyearbyen.

Igår startade expeditionen Arctic Ocean 2016. Drygt fyrtio personer kom med flyg till Longyearbyen på Svalbard där isbrytaren Oden redan låg för ankar. Vädret var gråtrist och molnen hängde lågt, men humöret var på topp då vi äntligen fick komma ombord och påbörja expeditionen vi alla planerat för i många månader. Roligt att träffa alla och dags att få ordning på allt vi packat ner och stuvat undan vid mobiliseringen i maj.
Klockan åtta imorse lättade vi ankar och lämnade Longyearbyen. Solen visade sig och utsikten från Oden över Svalbard var fantastisk. Den kanadensiska isbrytaren CCGS Louis S. St-Laurent som vi kommer att gå tillsammans med under större delen av expeditionen hade ett problem med motorerna och är därför lite försenad. Allt fungerar nu som det ska, men de är ca ett dygns gångtid efter oss. Vi är på väg upp mot iskanten dit vi kommer någongång i natt, för att vänta in Louis där. Nu blåser det ca 15 m/s och vi går emot vågorna, så det skakar och dundrar rätt mycket. I isen slipper man vågorna. Vi i sedimentgänget hoppas eventuellt kunna komma igång med en kärnprovtagning redan imorgon medan vi väntar, men det är fortfarande lite osäkert. I natt går vi över till UTC-tid, vilket innebär att vi får två timmars extra sömn.

 

Bye bye Svalbard! See you in six weeks.

Department of Geological Sciences
Svante Arrhenius väg 8, SE-106 91 Stockholm, Sweden | Phone: +46 (0)8 16 20 00 | Web administrator ines.jakobsson[at]geo.su.se
In case of emergency call (08) 16 22 16 or (08) 16 42 00